Skottlandstouren 2007 inleddes med att deltagarna möttes upp för en bilfärd mot Skavsta. Väl framme var det dags för incheckning och den obligatoriska flygplatsbärtzen. På flygplatsen i Glasgow hämtades hyrbilen ut och resan mot nordöstra Skottland kunde börja. Efter några timmars körning blev det snart dag för en övernattning i närheten av Loch Ness. Lediga hotellrum verkar vara en bristvara i Skottland, vilket tourdeltagarna blev varse.
Dagen därpå bar det av genom högländerna till Tain Golf Club, där öppningsrunndan skulle gå av stapeln. Det var tre småtrötta, men otroligt laddade deltagare som klev upp på första tee. 
Banan var en klassisk linksbana av god kvallitet. Bunkrarna skiljde sig en aning jämfört med de svenska...
...och Tain bjöd på utmaningar såväl på som utanför fairway.
Dag nummer tre sattes kursen mot Buckpool Golf Club. Humöret var på topp och deltagarna var återigen redo att ta sig ann en Skotsk utmaning. Precis som i Tain var vädret av varierande slag. Snabba sktiftningar mellan spöregn och solsken satte deltagarnas psyke och spelförmåga på prov. 
Efter att Buckpool spelats klart satte touren kurs mot sydligare breddgrader och närmade sig sakta men säkert Skottlands fulaste stad: Peterhed. Staden liknade mest ett betonggetto och tekniken att sätta färg på fasaderna var långt ifrån uppfunnen i denna stad. Trots stadens ogästvänliga utseende sonderade de tre tappra tourdeltagarna stadskärnan i hopp om att finna logi för natten. Med facit i hand var det rena turen att det misslyckades och att hoppet istället sattes till förorten.
Som en skänk från ovan låg där den pitioreska byn Crudenbay, strax utanför Peterhed, och i stort sett bara väntade på att tre smått uppgivna golfspelare från Sverige skulle anlända. Hoppet tändes åter då ett utomordentligt hotell intogs, vilket givetvis firades med Guinniess och lokala förfriskningar. 
Efter en god natts sömn var det dags för deltagarna att återvända till Peterhead, för att återigen mäta sina krafter. Spelarna var trots tre hektiska dagar tillsynes helt oberörda. Banan var den bästa under hela touren och bjöd på obeskrivliga vyer, utmanande hål och en ruff som knappt kunde penetreras med häcksax. 
Vädret var förhållandevis bra, vilket de trenne inte var sena att utnytja. Regnställen och paraplyerna byttes mot shorts och kortärmat. 
Efter drabbningen i Peterhead var det dags att inta bilen för att hinna hitta boende i nästa stad: Arbrough. Boendet blev ett klassiskt bed and breakfast hotell med tillhörande mögel i badrummet.
Den kulinariska skotska frukosten bestående av haggish, friterade korvar och vita bönor serverades av Skottlands i särklass mest tandlösa kvinna. Stärkta av dagens chockstart begav sig trion mot golfbanan.....Det skulle visa sig att deltagarna trotts sin klanderfria fysiska form började känna av de tre föregående rundorna.
För att motverka tröttheten ingick vagn i dagens utrustning. 
Detta till trots försvann bollar spårlöst 100 meter out of bounds, tjockruffen besöktes och en spelare gjorde till och med ett försök att överlista toktjockruffen.
Nästa bana på programmet var Scotscraig. En av kvalificeringsbanorna för British Open. Appropå the Open, så gjorde The Island Tour ett studiebesök på Carnoustie GC där the Open skulle gå av stapeln nästkommande vecka. Banan inspekterades...
...falggor kramades och bunkrarna provsvingades. Kort sagt ingenting lämnades åt slumpen. När deltagarna godkänt banan återstod bara den obligatoriska promenaden längs det 18:e hålet.
Banan fick MVG och Passaten varvades upp för att transportera spelarna mot Scotscraig.
Dagen till ära intogs ett ganska skapligt hotell utan mögel. Maten var bra med skotska mått mätta och Guinnessen smakade lika bra som vanligt.
Scotscraig har som tidigare nämnts varit en av kvalificeringsbanorna för British Open. Banan höll hög klass och bjöd, i sedvanlig skotsk ordning, på extremt långa par fyra-hål. 
Vädrets makter betämde sig återigen för att straffa tourdeltagarna genom att öppna himlen.
Rundan blev en av de blötaste under veckan. Deltagarna som aklimatiserat sig till det något ofördelaktiga klimatet hoppade utan att röra en min i sina regnställ, fattade sina paraplyn och peggade upp. 
Dagens runda gick till särspel och kunde avgöras först efter två hål.
Dagar av regn, stenhårda golfrundor, skummande guinness samt en och annan whisky hade börjat sätta sina spår i de tappra men dock något sargade spelarna. Som en skänk från ovan hittade de ett Best Western Hotell, vilket innebär så gott som svensk hotellstandard. Den någon ensidiga skotska husmanskosten kunde dennna kväll bytas ut mot en indisk middag.
Efter den välbehövliga vilan var touren redo att göra en sista kraftmätning. Banan var då okänd och deltagarna blev varse att det var lördag, vilket i Skottland innebär att man spelar golf. Efter att ha besökt ett antal banor föll lotten på Bellisle som välkomnade dem med öppna armar. 
Banan var intressant och vädret var inte allt för farligt. Givetvis spöregnadedet på vissa hål, men efter ett tag kom solen fram. Tourspelarna var fokuserade som aldrig tidigare och presterade par efter par. Kanske var det just därför som de glömde bort att de skulle åka hem och fick i all hast kliva av efter 16 hål för att springa mot bilen.
Varje tävlig, som detta trotts allt var, måste ju ha en vinnare. En vinnare är den som reser sig ur mängden, presterar när det behövs och med andra ord spöar skiten ur de andra. Denna tour hade till skillnad från andra tourer inte en segrare utan sex. För att sammanfatta detta kan man säga att var och en av de sex banor som spelades spöade skiten ur samtliga deltagare. Grattis Skottland!
